Skål, då!
En del folk tycker att detta är en hjärndöd skiva. Jag tycker man får ta dem för vilka de är. Teddybears har, efter deras genre-rokad från ”I Can’t Believe It’s…, blivit en perfekt förfest-orkester för partaj i sommarsverige. Det förra albumet; ”Rock n’ Roll Highschool” var likadant. På ”Fresh” har de tagit in än grymmare gästartister, men kör på samma lättsamma spår: Glädje utan djup
En Feng Shui-konsult skulle säga att ”Fresh” ger en positiv vibration som flödar genom lokalerna och lyfter energinivåerna hos lyssnarna. Skivan ”Fresh” är helt enkelt ett universalverktyg för att dra igång ett ordentligt party! Hitsen är trallvänliga, men med grabbig tyngd, som inbjuder till ökad ölkonsumtion i studentkorridorer över hela Sverige. Rumpskakfaktorn är hög och upprätthålls stabilt av den ”tropiska” influensen som Swing Fly, Daddy Boastin och Mad Cobra ger.
Mad Cobra från Kingston, som för övrigt har tagit sitt namn från en gammal G.I. Joe actionfigur. Klockrent.
Dock har nog grabbarna haft en rökig tillvaro på Jamaica när de bondade med den galna kobran. Under dessa sessioner skapades antagligen en del av utfyllnadslåtarna såsom ”Magic Kraut”, introt ”Alma” och ”Black Belt”. De håller inte, men det är ju bara att knappa förbi dem.
I ett annat av bottennappen; ”Lil' Red Rooster vs. The Robodog” har björnarna hämtat influens från SF-filmen Terminator 2: De kör samma slinga som i filmen när T1000 jagar Sarah Connor & Co. Det funkar. Retro-nostalgin slår även in i ett av de svagare spåren: ”The Lord’s 115th dream”: en blandning av ett LSD-dopat Game&Watch-spel och ett porrfilms-soundtrack . Till och med texten är som hämtad ur ett Rocco-manus.
Som jag sade: utan djup, men vem bryr sig? Korka upp, koppla ur storhjärnan och glid in i dimman!
Recensent: Schwartzenegger
Kommentarer:
|
|
